Ensam mitt bland människor

Salongens tystaste problem

Du hör om kundernas skilsmässor och deras semestrar. Du hör om ryggen som värker och schemat som inte går ihop.

Sedan låser du, går till bilen och kör hem.

Ingen har varit elak. Ingen har ens tänkt på det. Ägaren är den som frågar, inte den som blir frågad.

Det här är det problem som färre pratar om än något annat i branschen. Det är också det som oftast leder till att någon till slut lägger ner eller går sönder.

Det är rollen, inte du

Nästan alla som känner så här tror att det är ett personligt fel.

Att andra ägare klarar det bättre. Att man borde vara starkare.

Det är fel diagnos, och den kostar år.

Ensamheten kommer av att en enda person bär alla beslut. Ekonomin, personalen, kundlöftet, framtiden.

Det är en följd av hur salongen är byggd. Den försvinner inte med en bättre inställning, och den har ingenting med din personlighet att göra.

En ny salongsledare beskrev det så här på ett coachingmöte:

Man jobbar ju ganska själv. Jag känner mig väldigt själv.

Salongsledare, salong i en grupp med två enheter

Hennes salong gick bra. Siffrorna var starka. Ensamheten satt inte i resultaten, den satt i strukturen.

Känslan behöver inte vara sann för att vara verklig

En sak jag ofta säger till ledare är att en känsla inte behöver vara sann för att den ska finnas där.

Ingen har uteslutit dig. Ändå står du utanför.

Det kan handla om att du är den enda som vet hur det ligger till med ekonomin. Eller att du är den enda som vet vad som sades på det där samtalet.

Information du inte kan dela skapar avstånd, även när alla runt dig är vänliga.

Det är därför ensamheten inte går att prata bort med teamet. Den minskar när fler får bära något på riktigt.

Det du inte kan säga

Du kan inte säga att du är orolig för sommaren. De skulle bli rädda.

Du kan inte säga att du tog ut för lite lön i maj. Det känns pinsamt.

Du kan inte säga att du funderar på att sluta. Då börjar någon söka nytt jobb.

Så du säger ingenting, och varje sak du inte säger blir kvar i kroppen.

Det finns en gräns här som är värd att hålla. Det som påverkar deras arbete och trygghet ska sägas till teamet. Det som bara är tungt för dig ska sägas till någon utanför salongen.

Det första är ledarskap. Det andra gör din personal till dina terapeuter, och det håller ingen relation för.

Två roller i samma person

Du är kollega och chef samtidigt.

Ni har stått bredvid varandra i tio år. Ni har varit på fest tillsammans. Sedan ska du säga att något inte fungerar.

Många ledare beskriver samma sak. Det är lätt att prata i vardagen och svårt att bottna saker när det blir officiellt.

Rädslan bakom är inte rädsla för konflikt. Det är rädsla för att inte längre höra till gruppen.

Den rädslan är mänsklig och den är dyr. Den gör att samtal skjuts upp i månader, och att du bär oron ensam under hela tiden.

Vad som faktiskt hjälper

Två saker minskar ensamheten. Ingen av dem handlar om att bli tuffare.

Den första är att flytta beslut. Varje beslut någon annan får äga är ett beslut färre att bära ensam.

Det låter enkelt och är det inte. Att lämna ifrån sig ett beslut betyder att acceptera att det blir gjort på ett annat sätt än ditt.

Den andra är att ha någon utanför salongen att tänka högt med. Någon som inte är beroende av dig och inte jobbar hos dig.

Det avgörande är inte att personen har svaren. Det avgörande är att hon återkommer och frågar hur det gick.

Nästan alla klarar att prata om något en gång. Det som brukar fattas är någon som tar upp det igen i månad tre.

Ofta behöver du bekräftelse, inte information

Det här är kanske det viktigaste i hela texten.

När ägare beskriver ett svårt beslut har de nästan alltid redan bestämt sig.

Ägaren som vill trappa ner till tre kundagar i veckan vet att hon vill det. Ägaren som vet att en medarbetare måste förändras eller sluta vet redan vad som gäller.

Det de behöver är inte fler råd. De behöver någon som säger att det de tänker är rimligt, och sedan frågar när de tänker göra det.

Om du känner igen dig i det ska du sluta leta efter mer kunskap. Du har kunskapen. Du saknar en människa som håller i beslutet med dig.

Vad det kostar att vänta

Den här texten handlar om hälsa, och därför förtjänar den allvar.

Ensamhet i ledarrollen blir tyngre med tiden. Den blir också tystare.

Efter några år har många slutat berätta för någon alls. Då har det gått från en känsla till en vana.

Symptomen kommer långsamt. Sömnen blir sämre. Glädjen i hantverket försvinner. Kunder som du tyckte om börjar kännas jobbiga.

Om två av de tre meningarna stämmer in på dig är det ingen period du ska vänta ut.

Varje månad som går gör dessutom den första meningen svårare att säga högt.

Det finns en annan sida

Jag har sett flera ägare komma ut på andra sidan av det här, och det syns direkt.

En av dem beskrev förändringen i sin ledningsgrupp så här:

Stämningen är öppnare och det är lättare att ta upp saker nu än tidigare.

Ägare, hudvårdssalong

Andra har för första gången kunnat ta semester utan att bära salongen i telefonen hela veckan.

Ingen av dem blev en annan person. De slutade bara vara ensamma om besluten.

Din mätövning i veckan

Skriv ner tre saker du inte har sagt till någon den senaste månaden.

Tre rader. Ingen ska läsa dem.

Titta sedan på listan och ställ en enda fråga. Finns det en person som skulle kunna få höra en av dem?

Om svaret är nej är det den viktigaste uppgiften du har just nu. Före bokningen, före schemat, före allt annat.